Topbanner Topbanner Twitter LFCTV pć Youtube Instagram LFC-laget Bankekind Buss Kapitalex Dukaten Botrygg


 

 
 
 
 
Petra Larsson 2011
Foto: Erik Åström

Petra mellan trÀningspassen del 1

Petra Larsson Àr en av flera duktiga mittfÀltare i LFC med landslagsmeriter. Ulf StÄhlberg trÀffade Petra för en lÀngre intervju som publiceras i tvÄ delar.

Det låter märkligt, men det är faktiskt sant, att Petra Larsson är en tvättäkta veteran i Linköpings FC sina blygsamma 22 år till trots – hon fyller dock 23 snart. Det är bara ”den eviga” Charlotte Rohlin, som hängt med längre. Sex säsonger har det blivit för Petra. Borlängetjejen, kullan och den kraftfulla mittfältaren kom till LFC det första historiska året 2006 och fick vara med om att ta hem lagets första seger i Svenska Cupen. Det har ju blivit fler höjdpunkter sedan dess…
Petra – om du får låtsas vara en god vän till denna fotbollsspelande Petra Larsson, hur skulle du beskriva henne?
- Oj! En lugn… ja, lugn, harmonisk person, som inte hetsar upp sig så mycket utan tar det som det kommer!

Finns det många ”idrottsgener” i din familj?

Ja, det gör det! Jag har två äldre bröder som jag hängde efter sedan treårsåldern överallt, sett på fotboll, öppnat utvisningsbås på hockeyrinkar och gjort allt som har med sport att göra. Dessutom har både pappa och mamma hållit på med idrott, en riktig sportfamilj!

Du var ju ganska duktig som skidåkare också, men när kände du att ”fotboll, det är min melodi”?
- Jag höll på med skidor rätt länge och, ja, det blev bland annat två SM-brons. Det är kul att ha dem, det var ett tag sedan, men de försvinner inte, haha! Men så kommer man till en punkt då man måste välja. Jag kom med i Ornäs BK:s A-lag när jag var tretton och slutade med skidor när jag var femton, så jag dubblerade ett par år. Det blev många olika pass i veckan, dessutom hade jag en stor press på mig själv i skidåkningen, vid varje start mådde jag… ja, jäkligt dåligt, spydde varje gång och det tog på krafterna. Jag har förresten fortfarande stora prestationskrav på mig.

Det blev alltså lagsporten som lade beslag på Petra, som berättar att hon var mycket lockad av ishockey också, båda bröderna spelade och hon också i kanske fem år. Men, tillägger hon med en liten suck - man får ju inte tackla inom damhockeyn…

Om du stannat kvar i Ornäs BK och i Dalarna, vad tror du att du hade gjort idag?

- Privat sett hade jag jättegärna stannat kvar i Dalarna, jag trivs väldigt bra däruppe och kommer säkert att bo där någon gång i framtiden. Fotbollsmässigt kanske jag hade hamnat i Örebro eller i Bälinge, Ornäs försvann ju ur division 1 strax efter flytten.

En ledande fråga, Petra, men iallafall – vilket är ditt bästa år i LFC hittills?

- Hm, haha! Ja, det är 2009, både lagmässigt och för egen del. Då funkade allting, kroppen kändes pigg dygnet runt fast det var Champions League och landslag. Det var ett år då allt flöt, man behövde inte tänka, allt var perfekt!

När det gäller dig själv och ditt spel, tycker du att du utvecklas fortfarande i olika avseenden?

- Jo, jag känner att jag utvecklas hela tiden. I år tycker jag att jag lärt mig hantera lugnet bättre, jag menar att man inte, som när man är yngre, känner sig stressad när man fått bollen, för trots att det går fort har man mer tid än man tror. Jag har också blivit snabbare den här säsongen, det kanske stod still ett tag, men nu är jag snabbare än förut.

Petra är välbekant bland de allsvenska motståndarna för sin väldigt fysiska spelstil, ibland blir det ganska tufft i närkamperna, med en och annan ”ostskiva” (gult kort) som påföljd. Då kan man undra – med tanke på hur hon beskriver sig själv här i början borde det skilja en hel del mellan Petra privat och Petra på planen. Hur kommenterar hon detta?

- Nej, det är nog mycket både-och här. Hemma är jag väldigt tvärtom mot det jag visar upp på fotbollsplanen fast de som inte känner mig privat tror nog att jag är en idiot vid sidan av också! Haha… nej men det här är jätteroligt! Under EM 2009, då Caroline Seger också spelade i LFC, blev jag inkallad till landslagstruppen av Thomas Dennerby. Malmöspelarna Nilla Fischer och Therese Sjögran kände mig inte så väl då och när de fick veta att jag var på ingång hade de sagt till Seger med ett samfällt stönande: ”Nej, men för fan! Ska hon komma in, hur kommer det att funka, hon är ju konstig!” Men när jag väl var där tyckte de att jag var jättesnäll och rolig.

- Sedan kan jag bli väldigt, väldigt arg, men det ska mycket till. Annars är det mer som ”okej, det gör vi”.

2011-11-03 14:00

Skrivet av: Ulf StÄhlberg